Gay

Efter att tittat på samma jävla foto av henne i en halvtimme finner jag mig fortfarande lika tom och ensam. Fuck you, gotland.

Ludde vill ha sitt lyckopiller :<

Ya'll

Halv nio på en söndagsmorgon sitter jag och kikar på senaste inlägget på världens härligaste killes blogg, Davey. På torsdag fyller jag arton och därefter har jag ingen aning om vad jag ska göra.
Jag är en person som kanske, egentligen faktiskt vill ha ett stort firande av en sån här grej just för att jag själv fyller arton, men jag brukar aldrig be om stora saker bara sådär. Det är faktiskt lite lustigt hur mycket jag har börjat tänka på att ta hand om mig själv på sistone. Sen årskiftet har jag t.o.m. börjat tänka att jag käkar hemma och att morsan i dom fallen gör mig en tjänst och lagar käket åt mig. Det är sjukt, jag vet, men jag har alltid haft en morsan som har gjort i princip allting åt mig hemma.

Jag har ju en plan för att väga upp allt det där och få min självkarma att kännas lite bättre, mest på fronten då jag har typ 5000 i obetalda skulder till morsan, som helt enkelt går ut på att jag betalar tillbaka med energi och pengar när jag kommit till ett sånt stadie i livet då jag faktiskt kan undvara tid för det. När det blir får vi bara vänta och se på antar jag.

Jag vet inte varför jag har bloggar just nu, kanske för att jag ska hålla mig vaken fram tills minst 18:00 ikväll eller bara för att jag känner för att underhålla dom 5-6 personerna som fortfarande kollar min blogg efter dess hjärtstillestånd i nästan ett år. Hursomhelst trivs jag med tanken på att jag alltid har ett ställe att bara sitta och... skriva.


Hade nationella i Engelska B häromdan, det gick bra fram tills dom började snacka ilsken engelska med grov skottsk brytning. Efter det spenderade jag fyra timmar i skolan, trots att jag kunde dragit när jag ville, g33kandes med mina nördpolare i klassen bland de vanliga ljuden av allmänt högljudda blattar och snyltande FATMADHI. Sommaren ser ljus ut, kirrar man körkort blire roadtrips och chillhäng på polares landställen, sen är man ju arton också, då kan man ju alltid, med 100% chans att lyckas, köpa ut cigg.

JAG BLIR INTE MOGEN ÖVER EN DAG, HELVETE.

Tjeck-Tjecka-Tjeckoslovakien

OH LOOOORD I'LL TRY!

En gång för längesen när jag väl skrev i den här förbannade bloggen sa jag att jag kände mig mer beredd och förstådd med det faktum att jag växer upp på riktigt väldigt snart. Boy was i wrong!
Men men, mellan besöken av flickvännen, festerna och den lilla tid jag lägger på att faktiskt plugga så spelar jag något spel. Så varför inte bara syssla med det tänkte jag? Söka jobb på nåt internetcafé som deltid och göra min väg på en speltidning är precis vad jag vill göra mest av allt i livet, och preferenser för det har jag ju gott om.
Att kunna flytta ut i Januari och bo ihop med Ossy i Hasses taklya i Alvik och få hem de nya spelen några veckor innan alla andra. Och kanske ta en gås!

Men är jag redo för das lif3? Är jag peppad att gå upp varje dag och jobba? Jag känner ibland att jag slösar bort mina briljanta gener på en livsstil passandes folk som förtjänar bättre. Jag vet att min naturbegåvning för snabbtänkta inlägg och analysering kräver långt ifrån träning och att jag skulle kunna acea tvåan ifall jag bara ville plugga ordentligt, men jag väljer en virtuell värld och låter min genetiskt perfekta kroppshållning kröka sig istället för att skaffa mig den där kroppen som jag alltid skulle vara min första önskan hos den magiska anden, när jag väl hittade honom. (Notera att detta har stått klart och tydligt i Luddikonet(tm) sen urminnes tider)

Alltså mannen 2009 går fan till Rorschach,

HSH!

På Lördag lirar Hoffmaestro på Strand, det ska bli tj0ckt n1ce fo sho' att festa loss med Sarsy, Pandan å Ossyboi på hetaste ställen Lördag kväll, yo. Får se ifall det blir till å dra en baby framåt kvällen, bara för att hylla det vi aldrig hyllade.
BattleForge hare lirats en jävla massa mellan Peter och Oscar som faktiskt lyckats hypa mig på ett Tysk dominerat spel för första gången där RTS och Magic: The Gathering fusioneras intill ett smått awsome spel som man mest lira för att resa 200 meter feta gubbar med skägg som fiser på små gubbar så dom flyger likt asplöv. Fat shit, yo. En av de där små sakerna som förgyller vardagen. Stort grattis till Robin föresten som trots allt blev rankad 6a i Europa på det rätt så nysläppta DoWII.

Aja, jag har mycket folk jag vill och ska skicka massa kärlek till under veckan, hoppas på kul i helgen, Alva kirrar 19 på torsdag. Min vecka ser avsevärt trevlig ut.
Imma leave dis' shit behind now fo sho' yeah yeah party down mothefucka.

Peace

Pinned

Dags att kavla upp armjävlarna och blåsa av den här skiten
Rått sagt av mig, right?

När det kommer till att blogga har jag nog alltid gillat att hålla mig till de långa, djupa och samlade inläggen än de där väsentliga små dagsinläggen som alla andra tycks älska så mycket. Heck, jag skulle jättegärna vilja hålla er uppdaterade om vad jag gör hela dagarna, då det alltid är nåt helt åt helvete sjukt eller bara rent av saker och ting som skulle ändra er syn på mig.

Och då tänker ni förstås; "Vad är felet på den här ungen, han viger ju förfan sitt liv åt datorn, inget mer med det!", och mitt problem är att det är exakt det jag vill göra, bara att jag fan inte kan.

Datorn har alltid varit permanenta livslina, min nödvändigaste investering inför tonåren och min trognaste vän innehållandes de underbaraste vännerna jag någonsin träffat. Det är något jag aldrig trodde jag skulle kunna offra, men ändå sitter jag här nu och pluggar utan ett enda jävla förbannade skitspel i närheten av min skärm eller pekare.

Och av någon anledning sitter jag och lyssnar på Greendays Jesus of Suburbia.

Jag hade tamigfan glömt den låten. Jag hade glömt den jävla videon och det jävla bandet och dom där jävla ögonblicken. Den jävla lyriken och de där andra jävla ögonblicken. Jävlar.

Nej, det faktum att jag faktiskt ens tar mig tid till att blogga igen för första gången på fyra månader vet jag fortfarande inte. Möjligtvis är det Joel, vars blogg jag nyss läste igenom. Han gör såna där trevliga små trevliga sinnesväckande citat i slutet av sina inlägg då och då, sånt som man inte sysslat med sen 2004 liksom. Jag tycker tamigfan det är najs att ha en kille som Joel som ständigt påminner oss om hur fucking djupa vi alla önskade att vi kunde vara förr i tiden. Notera att jag inte skrev "back in the days"!

Ah, yes.
Joel
Under sommaren umgicks jag en förfärlig massa med Joel och Fabian, eller tja åtminstone en vecka sträck i alla fall. Jag vet fan inte riktigt vad som hände, men vi snackar inte på samma sätt längre. Det är inte som om vi har glömt bort varandra eller undviker varandra eller nåt sånt men den där dolda passionen om att syna varandras händer om kärlek och vänskap finns inte där längre. När det kommer till min relation till Joel idag så pendlar jag mellan en melankonisk sörgefas över det vi hade och ett tillstånd i sökande efter bekfräftelse att ta det hela som ett tecken och glömma att ha Joel som en nära vän. Men det faktum att jag fortfarande saknar honom från tid till tid tycks aldrig kunna fly sinnet.

CITY OF THE DAMNED (HEY!)

Det är intressant hur musiken alltid tycks komma krypandes upp i nacken på mig och oftast med min visionärsmani i hälarna. På sistone har jag drömt om att faktiskt ta upp mig sjungande igen då vi har lovande talanger i den nystartade mediaklassen i skolan. Det kanske vore nåt för mig ändå, fan vet jag. Jag ska inte ljuga, jag vet att jag sjunger bra, men det faktum att jag inte tror på min röst som en naturbegåvning utan snarare att jag känner till grunderna till hur man faktiskt sjunger utan att knäcka tonerna som i en texas clothesline.

Ah, juste ja! Jag gjorde värsta feta comeback-krönikan för att annonsera min återkomst som en seriös skribent till Arenan igen, men ingen tycks titta till tråden. Visst har jag fått fina kommentarer över chatten, men wtf ppl. Ge mig creds där alla kan se den, annars är den inte värt något.

Nu så, om jag inte minns helt fel så var jag tidigare inne på ämnet om hur jag relaterar till min dator och hur saker och ting ser ut i dagsläget, vilket faktiskt nu leder mig till nästa punkt på min lista över saker jag lovat mig själv att skriva om: Lajv. Ni älskade lajvare som faktiskt fortfarande läser det här, ni ska veta att ni, varenda jävel av er, har jag att tacka för att jag idag är den optimistiska, glada människa som jag aldrig trodde någon kunde bli och jag älskar er alla otroligt mycket men jag vet helt ärligt talat inte hur mycket jag kommer kunna lajva de kommande åren. Jag har börjat få grova koncentrationsproblem pga personliga känslor gentemot min närvaro och personerna däri och det sliter mig sönder och samman att jag måste offra en av de sakerna i livet som gör mig glad ända in i märgen men jag känner verkligen att det får vara nog nu. Jag lovar att jag fortfarande ska festa med er och lyssna på era försök att övertala mig till att åka med på lajv, men lajv de närmsta två åren? Tveksamt.

Undantag går ju visserligen att göra för de riktigt stora krigslajven, men det är bara för att jag seriöst aldrig har stött på en känsla som har gett mig samma glädje som jag kände under slutstriden av Granland när vi stormade de grönas läger bakifrån.
Lajv är en för stor del av min livsglöd för att jag någonsin skulle kunna säga farväl till det för alltid.

Nu måste jag gå å lägga mig i tid för skolan, jag hoppas verkligen, verkligen att jag fortsätter imorgon. Jag har tamigfan saknat den här sidan.

The fall of troy

Tja, barn! Jag har funnit ännu ett skäggo jag diggar :3

"Bara för att jag vet att jag absolut, hundra procentigt kommer få min mobil sprängd av alla grattis-sms imorgon så bloggar jag för månaden i en hyllning till det episka ögonblicket 00:00. Jag hade seriöst aldrig trott att jag skulle bli ens i närheten till 17, ännu mindre gå på gymnasiet och ha en jävla massa, härliga vänner som faktiskt orkar bry sig om vad jag tycker. Känns lite revolutionerande om man tänker efter.

Det är inte alltid så att det blir precis tvärtemot vad man har tänkt sig, eller?

Den senaste helgen (9e-11e maj) har fan varit underbar med allmänt lattjo folk och en konstant soft stämning som man trivs med. Lycka, lycka."

Detta var skriver 13e Maj. Jag fick min mobil sprängd, ja. Blev jag glad? Oja.



Men det kändes trots allt lite för gammalt för att fungera som en text just idag, just nu. Teenage Dirtbag blev jag fast på efter den helgen, fy jävlar. Den är bra, för bra typ. Jag tycker det är oroande att jag gillar den, faktiskt. För så bra kan den inte vara, egentligen. Det är bara något med den som gör mig kladig och helt varm inombords.

Nåväl.

Jag har äntligen börjat gymma nu! Jävlar i helvete vad slutkörd jag var igår och det var ändå bara efter en halvtimmes workout. Däremot var det en jävligt effektiv halvtimme, vilket jag kände av redan idag... I hela jävla kroppen. Aj i helvete vad jag kände av det. Förutom det har jag även börjat komplitera alla mina arbeten osv. Visar sig att jag får ihop en sådär 3-4 MVG:n trots att jag gjorde som jag brukar - falla på mållinjen. Har hittills sumpat mitt MVG i Webbdesign pga deadlines och mitt MVG i Naturkunskap pga min brist på ork att göra fördjupningsarbeten.

Sug kuk skolverket. Sug kuk. Jag hatar verkligen när jag hamnar efter, inte bara det själva faktum att jag är efter, snarare att jag låter mig själv hamna efter när jag vet hur mycket jag hatar det. Alltid ska det handla om några timmars lycka framför datorn som betalas in i flera dagars slit med ett kompliteringsarbete i sista minuten. Aja, nog om skolan.
Det börjar dra ihop sig till årets höjdpunkt! Granland! Herrejävlar vad peppad jag är!

Aja, fuck this. Jag bloggar igen om nån vecka tror jag... Det är rätt så mycket som händer just nu om jag ska vara ärlig och jag tror inte jag kan få ner allt i ett och samma inlägg. Lycka till tills dess.

I want a girl who laughs for no one else

When i'm away she puts her makeup on a shelf.
When i'm away she never leaves her house.

I dagens Luddehörna ska vi diskutera det faktum att jag mår bättre än någonsin och samtidigt står med världens jävla... låt oss kalla det ångest. En överdos av vuxenpoäng. Jag vet att vuxenpoäng kan vara status och så, men det är inte förrän nu som jag känner att vuxenpoängen sjunker in ordentligt.
Så vad är det som sätter igång tankarna? Vad får känslorna att slå på högvarv?
Jag är inte säker, faktiskt.

Det skulle kunna bero på att jag lyssnar på Weezer för första gången på åtta år och att jag förstår vilken jävla tid det har gått sen mitt liv kretsade kring dans, tjejpolare och Diablo II.
Självklart skulle det kunna bero på mitt ytterst kärleksfulla och seriösa förhållande med Sara (misstolka inte detta som sarkasm, tack), och det faktum att jag äntligen slipper leva med att mitt förra förhållande skulle vart det längsta hittills då det var vad som fick mig att bli superemo i nåt år eller två.

Kan det bara vara att jag äntligen börjat övningsköra mot min egen vilja? Fan vet jag.

Idag väcktes jag av att Fabian, min käre dotakompanion, ringde upp mig över Skype. Oja, jag sover med min dator (bärbara ftw), och det trivs jag med. Hursomhelst jobbade jag mig upp ur sängen och satte mig vid den större laptopen för att spela. Sen blev det pizza och chips till frukost. Sen blev det "OMG, JAG MÅSTE FUCKING BÖRJA TRÄNA"-mani.

Jag gjorde 200 situps och 70 armhävningar, sen duschade jag och gick för att handla godis och läsk för 90 spänn.

Jag är hopplös.

Häromdan fick jag frågan om varför jag bloggade så sällan. Jag vet att fler säkert undrar det och väljer låta det skina igenom passivt i kommentarerna jag får då och då, men när någon faktiskt frågar det rakt ut känns det svårt att ge ett ordentligt svar.
Jag tänkte igenom mina val noga;
"Jag har mycket att göra"
"Jag har inget att skriva"
"Orka blogga ofta"
"Varför bryr du dig, shitface?"

Det blev "Mina inlägg > Dina inlägg", vilket brukar fungera som svar till många saker. Simpelt men tydligt, om än lite fräckt. Lite Ludde antar jag.

Idag är jag jävligt glad över att jag har Sara.
Jag känner mig älskad när jag är som mest deppressiv.
Jag känner mig glad när jag är som mest deppressiv.

Tja, jag är egentligen inte så deppressiv längre faktiskt, men det händer väl alla att vi får ett emosläng då och då. Lite som mens, fast för sinneskontrollen.








Snart är det visst 13 månader.


Men nog om min skolflickeromans. Jag har viktiga saker att skriva av här!
Imorgon blire fan internetcafé med Hårdrocksblatten och Fjunet, den gamle trion helt enkelt. Det känns förbannat härligt att få träffa dom igen. Åtminstone på det gamla goda sättet, jag går ju faktiskt på samma gymnasium som Fjunet nu för tiden.

Men det känns lite som i th3 0ld3n d4ys liksom. Lite sådär mjuktufft. Broderlig kärlek på ett seriöst plan.
Jag vet inte vad det är med mig och vissa killar som får det att klicka helt perfekt, men nu när jag ser tillbaka på mina år som Luddet så känns det som en positiv upplevelse när det kommer till enstaka halvbästisar.

Som Rasmus, som Henning faktiskt är lite bekant med, som går i min klass. Han är också ett sexfreak, så jag antar att det är därför jag gillar honom trots hans jävla beteende hela tiden. Nånstans i honom ser jag tamigfan sexgalningen som finns i mig också :/ Sjukt men sant.
Jag antar att vissa saker i mitt huvud kommer alltid lämnas oförklarade, som varför jag står ut med Rasmus. Eller varför jag faktiskt ligger bland toppen i toppklassen. Jag är en lat norsk med inge vidare till vilja till att plugga utanför skolan.

Hur kan jag då redan ha 4 mvgn säkrade? Jag förstår verkligen inte. Jag menar... Om jag vore en naturbegåvning, alternativt ett geni inom någon kategori skulle det väl fan inte vara nåt inom skolan? Jag vet att jag har ett språköra och att jag antagligen har en mystisk egenskap att kunna filosofera utanför ramarna till en diskution som får folket i klassen att lägga pannan mot skolbänken.

Äsch.


Jag är riktigt peppad inför Granland nu. Det känns lite mer speciellt än inför andra slags lajv, på nåt sätt känns det som om jag kommer komma lite längre fram på vägen att bli en mer anpassad lajvare. Varför? Antagligen för att jag äntligen kommer få mig en ordentlig soldatutrustning med hjälm och hela köret. Känns najs, faktiskt.

Sen det faktum att typ alla mina roller alltid bär vapen är en annan sak, men en soldatroll har jag faktiskt aldrig spelat. Bara random person som är sugen på äventyr, så brukar rollerna se ut för oseriösa lajvare.

Host.

Nej, nu är det dags för sömn. Imorgon ska jag njuta av årets första memory lane bland animerade insatsstyrkor och fantasyhjältar i 3d-stuk.

Gonatt', läsare. Gonatt.

FUCKING YAY

MIN DATOR ÄR TILLBAKA, HEIL!